Förra året var det bara jag och Fredrik som reste
till Sri Lanka, så denna resan blev väldigt
speciell då både Anna och mamma var med.
Vi landade i Colombo på lördagen och åkte
dagen därpå upp till Kandy.
Även förra året besökte jag och Fredrik elefantbarnhemmet
utanför Kandy, men för Anna blev det en av höjdpunkterna.
Detta blev första utflykten under de dagar vi hade i Kandy.
Detta var första gången Anna besökte Sri Lanka
Annas pojkvän Zach hade flugit till Sri Lanka dagen innan och
kom fram till Kandy lagom till frukost. Så även han kunde
följa med på utflykten till elefantbarnhemmet.
2 gånger per dag badas elefanterna
Man kunde även köpa bananer och mata dem.
Min biologiska mamma Indrani.
Hon är 53 år, och var 21 år när hon var tvungen
att adoptera bort mig. De var fattiga och hade inte råd.
Jag och min syster Anna, vi har inte samma biologiska
mamma men vi är från Kandy båda två.
Anna vet inte så mycket om hennes biologiska familj.
Indrani, min biologiska bror Mihindu, jag och Anna.
Indrani, jag, mamma och Anna.
Vi står på vägen som var den gamla vägen till Kandy..
den mamma och pappa åkte på för 32 år sedan när de
hämtade mig.
När vi kom tillbaka från utflykten åt vi mat som Indrani
haft med sig och som hon lagat.
Vårt hotell i Kandy, Thilanka hotel
utsikten från vårt rum.
På morgnen den tredje dagen i Kandy åkte vi ut för att
försöka hitta det barnhem som mamma och pappa hämtade oss på.
Mamma visste inte om det fanns kvar och hon var inte heller
säker på vart det låg. Det var ju trots allt ganska
länge sedan hon var där sist...
Men med lite hjälp från männsikor på vägen, vår
chaufför och internet så hittade vi faktiskt dit.
Det låg precis innan man kom in i Kandy. En smal väg utmed
floden ledde upp till en vacker kyrka. När vi såg kyrkan
visste mamma att vi hade kommit rätt.
Och bakom kyrkan låg barnhemmet. Byggnaden var fortfarande
den samma men nu användes den som skola för föräldralösa krigsbarn.
När vi kom upp till barnhemmet kom det två nunnor och mötte oss.
Mamma kände genast igen den ena nunnan.
Det var syster Claire, hon hade tagit hand
om både mig och Anna under de dagar vi bodde där.
Hon kom ihåg mamma. Hon berättade bland annat om en rosa klänning
hon virkat och gett till mamma när de åkte. Den klänningen har mamma
fortfarande kvar, och blir det en flickbebis för Anna
och Zach i juni så kommer den passa fint.
Här är korridoren inne på barnhemmet som ledde in till
det rum där mamma och pappa fick träffa oss för första gången.
I detta rum stod alla barnsängar förr.
I detta rum fick de träffa barnen.
Mamma och pappa åkte till barnhemmet varje dag några timmar
och var med mig under de veckor de var i Kandy.
Vi fick även se de gamla böcker som de hade haft under
perioden då barnhemmet fanns, där alla barns namn stod.
Vi hittade mitt namn Prema Santhi.
jag är född 12 augusti 1980 och kom till barnhemmet 17 aug 1980.
jag vägde ca 2,4 kg
Syster Claire jobbade på barnhemmet under många år.
När det stängde 1985 flyttade hon, men hade nu kommit tillbaka.
Vägen ner från barnhemmet.
Alla var vi överens om att detta var det bästa på hela resan.
Floden vid barnhemmet.
Några kvinnor som tvättar sina kläder.
Efter barnhemmet såg vi oss runt i Kandy centrum
Tandtemplet.
Där sägs det att en av Buddhas tänder finns förvarade.
Utanför kunde man köpa lotusblommor som offergåva.
Klockan 13.00 var vi bjudna på lunch till Indrani.
Hon bor långt upp i bergen utanför Kandy i en jätte liten by.
Vägen dit upp är brant och väldigt smal..
Innan det var dags för lunch åkte vi till byns sjukhus.
Indrani ville visa vart jag var född.
Här är förlossningsrummet där jag är född.
Det var så häftigt att få se.
Lite annorlunda än i Sverige...
I detta rum låg Indrani och de andra efter förlossningen.
Här är vi utanför sjukhuset med några av de som jobbade där.
Indranis hus.
Indrani jobbade utomlands under nästan hela 90-talet.
Under dessa år sparade hon ihop pengar för att kunna bygga huset
och skicka hem till mina biologiska syskon. De bodde hos mormodern
under tiden Indrani var iväg och jobbade.
Min biologiska syster födde en son i november 2011
De var väldigt stolta över att det var en pojke.
I deras kultur är det mycket viktigt.
En flicka blir bortgift tidigt och bidrar inte till
sin egen familjs försörjning utan till mannens.
En pojke stannar däremot hos familjen och får även en hustru.
Äktenskapen är arrangerade och det är föräldrarna
som bestämmer vem barnen ska gifta sig med.
Mihindu undrade om mina föräldrar hade godkänt
Fredrik. Jag försökte förklara att man i Sverige
är tillsammans med någon för att man älskar
varandra och att man bestämmer själv.
Men det var svårt att förstå för honom.
De hade förstorat upp några kort som de fått av oss.
Bland annat hade jag skickat ett kort på min familj och
Fredriks familj, alla tillsammans. Det stod nu fint inramat...
Här är baksidan på huset. De har ingen dusch utan tvättar
sig med vatten från tunnan.
Toan, och hon hade ställt dit toapapper nu när
vi var på besök.
Köket och spisen
Jag och Sriyani, min biologiska syster som är 2 år äldre.
Mormodern dog år 2000, vilket gjorde att Indrani var
tvungen att komma hem. Istället åkte Sriyani till
mellanöstern och jobbade där i 8 år.
Mihindu, min biologiska bror som är 26 år.
Han försörjer familjen genom att köra en tuk tuk.
Han jobbar varje dag, från morgon till kväll.
Vi 3 syskon har alla samma föräldrar,
men pappan dog för många år sedan
Indrani hade gjort massor med mat,
hon är duktig och det var väldigt gott.
Det känns bra att de har ett hus, och de har mat och kläder.
Innan jag träffade dem förra året hade jag ingen aning om hur
de hade det. Jag trodde att de hade det väldigt
fattigt och kunde inte tro att de faktiskt hade det så bra
som de faktiskt har det.
Självklar är det inte som i Sverige,
men det är inte mycket som är som Sverige.
För Sverige är unikt på så många sätt.
Sista dagen i Kandy. På morgonen hälsade vi på hos Mrs Perera
En härlig kvinna som hjälpt oss så mycket.
Indrani kan lite engelska men det är inte mycket,
så Mrs Perera har hjälp oss att tolka så vi
kunnat prata med varandra.
Hon har en stor trädgård med massa frukter.
Här växer lime.
Avokado
Det blev fyra intensiva och roliga dagar i Kandy.
Efter att vi sagt hej då satte vi oss i bilen och åkte ner till
södra delen av Sri lanka, till en stad som heter Hikkaduwa.
Resan tog 6 timmar.
År 2004 slog tsunamin hårt mot Sri Lankas kust.
Till skillnad från Thailand så är det väldigt mycket som
fortfarande inte är uppbyggt. Det stod många tomma och
förstörda hus utmed vägen. Hjälppengarna som skickades har hamnat
i fickorna på de rika istället.
Här var ett minnesmonument i Hikkaduwa, för alla
de som omkom i tsunamin.
Efter en lång bilfärd var vi så äntligen framme vid hotellet
Citrus hotell, Hikkaduwa.
